I morse samlades 7 ekipage för att träna jakt. I gruppen har en till valp tillkommit, 6 månaders Clara (Münsterländer). Det är ju roligt för då kan vi göra lite valpövningar tillsammans.

Perra får vimplar så att vi inte ska tappa bort honom :-)

DIRIGERING RAKT UT MOT VIMPEL/GODISSKÅL

Första övningen var dirigering. Helena hade 4 vimplar som vi satte upp i en fyrkant. Vid vimplarna kunde man sen lägga antingen dummy eller en godisskål. Jag körde korta dirigeringar mot godisskål för Miso. Först godis som jag själv lade ut och sen som Perra lade. Vi var till sist kanske 10 meter från vimpeln. Denna övning gick bra. Sen var det väldigt mycket rådjurspluttar som var intressanta och gjorde att Miso tog en lite utflykt i höggräset. Men eftersom det var dirigeringarna vi tränade på så  struntade jag i det och gick bara och hämtade henne.

DIRIGERING HÖGER/VÄNSTER

Sen körde jag lite dirigeringar till höger och vänster mot matskålar. Miso har förstått principen och nu ska vi börja att länga avstånd och använda svårare terräng.

DOGGIE-ZEN

Jag gjorde även övningen som går ut på att hunden spontant ska sätta sig och söka kontakt då något faller framför. Lite doggie-zen. Jag hade Miso i koppel, slängde leksak, väntade på att hon skulle sätta sig och söka kontakt innan hon fick springa och hämta leksaken. Det går snabbare och snabbare för henne att komma till insikten att det lönar sig att sätta sig och söka kontakt. Nästa steg tror jag är att ta hjälp av medhjälpare som kastar och bevakar leksak.

NÄRSÖK

Vi gjorde även ett litet närsök med dummy. Eftersom jag inte vill att Miso ska få chansen att springa iväg med dummyn så hade jag henne på lina. Hon har fortfarande en tendens till att vilja behålla saker själv. Jag måste hitta någon dunderbelöning som gör att det är roligt att komma till mig med prylarna.

INKALLNING OCH STADGA

Eftersom Miso alltid tycker det är jättekul med andra hundar och inte alltid lyssnar på inkallning om det finns något roligare runt omkring, så gjorde vi en inkallning där några stycken stod uppställda längs vägen. Detta var inget problem. Det är nog svårare om andra hundar är lösa och springer omkring.

Sist ställde alla ekipagen upp sig på två rader med ansiktena mot varandra. Helena hade tagit med sig ett jojo-koppel och bundit fast en trasa. Denna lades ut och for sen mellan oss alla. Hundarna belönades för att sitta kvar, trots kraftig störning.

Annars var Miso jätteduktig. När jag binder upp henne sitter eller ligger hon tyst och väntar. Hon är även duktig på att gå i koppel, fast det är hundar före och hon förstår att något roligt ska hända, jag är mycket nöjd med dagens träning  .

HANDTARGET

Nu i kväll så var Peter ute och sprang med Wilma. Jag och Miso passade på att träna lite handtarget, target på post-it-lapp och ligg/sitt, inomhus. Hon har varit riktigt med på noterna idag. Wilma har fått vara med husse hela dagen eftersom jag trodde att det skulle pangas ute på Värmdö BK. Nu är båda hundarna trötta och nöjda.

I helgen var vi i Värmland och hejade fram Perra och Vilja som skulle tävla i nybörjarklass i Flatmästerkapen. Vi trängde in oss i Holmstorps bil; Helena, Perra, Vilja, Lystra, jag, Peter och Miso. Wilma fick stanna hemma hos Peters föräldrar eftersom hon inte tycker om skott och skulle få ha legat på rummet hela tiden.

- Du å ja husse...

- Du å ja tävlingshunden!

Första rutan, dubbel markering på vatten.

Vilja som ju vill ganska mycket och tycker att det där med vattenapportering är det bästa som finns skötte sig jättebra på den första rutan som var dubbel markering på vatten. Vi i hejarklacken höll andan när Perra stövlade iväg med Vilja. De var tvugna att att göra en 90° sväng nere vid vattet och gå längs stranden till startplats. Som upplagt för att springa rakt fram istället och ta sig ett dopp i förväg. Men Vilja följde snyggt med Perra hela vägen och vi kunde andas ut.

Nöjd husse.

Stolt matte.

Kanske vi andades ut lite för mycket för vid de två följade rutorna brast lydnaden lite och Vilja tyckte nog att hon varit så duktig så att hon kunde klara av resten själv. På tredje rutan slog det lock för öronen på Vilja och hon hörde inte när husse kommenderade henne att sitta utan började lite förstrött vandra mot kaninen istället. Med den nollan tog tävlingen slut för tävlingshunden och hennes husse, vilket ju var synd. Men både Helena och Perra var supernöjda med att hon klarat vattenapporteringen så bra utan att knalla och Vilja fick flera fina omdömen av domarna att de tyckte hon var en jättefin markör och apportör.

Systrarna passivitetstränar.

Småfisarna har fått en massa passivitet- och skotträning. Första dagen tyckte både Miso och Lystra att det var superspännande med alla aktiviteter och hundar och drog båda två som sibirian huskys för att komma fram till tävlingsområdet. Det var en lång skogsväg som man skulle ta sig fram på. Vi ville ju också fram och titta på tävlingarna, men jag tänkte att detta var ett ypperligt träningstillfälle och lät de andra trava på. Det tog ungefär en timme för mig och Miso att komma ikapp eftersom jag fick stanna hela tiden och försöka få Miso att själv fatta att hon skulle gå vid min sida och inte dra. Till sist lugnade hon ner sig och gick bra vid min sida.

Stör mig inte, jag passivitetstränar faktiskt!

Det låg ju vilt lite här och var och det var ju naturligtvis spännande. Frågar ni systrarna så hade de nog kunnat ta hand om alltihop.

Spännande med alla hundar som springer och hämtar saker i skogen.

Helene, bloggvän från Skåne.

För mig var detta ett studietillfälle. För en gång skull har jag tänkt att inte kasta mig in helt oförberedd (som med lydnaden). Det är jättenyttigt att titta på hur alla gör och hur en tävling går till. Det var ett tillfälle också att träffa för mig ganska nya bekanta och helt nya.

Pappa Zombie

Vi fick även träffa pappa Zombie för första gången och syrran Polly. Brorsan Texas åkte bara traktor fram och tillbaka med sin matte Maria. För hans lillmatte ville inte kliva av traktorskjutsen som tog alla tävlande till och från parkeringen. Men vi fick i alla fall några gruppbilder med mamsen, pappsen och syrrorna.

Mamma Vilja, Miso, Polly och Lillfisen Lystra.

  Mamma Vilja, Miso, Polly, Lystra och Zombie. Visst är vi lika?!

Polly plutt, som faktiskt är lika stor som jag.

Lystra och Zombie med husse Kenneth.

Vilja och Miso.

Fina Vilja

Fniss, fniss... matte det var ett roligt skämt!

Syrran och Helena har en mysig stund.

Tack Helena och Perra för en roligt helg – alltid lika trevligt!

Nu har stadgeträningen av Vilja trappats upp. Igår var jag, Peter och hundarna med när Vilja skulle tränas. Perfekt att slå fyra flugor i en smäll. Peter fick agera skytt och Vilja och Perra gick efter och skötte sig. Helena höll koll på Miso och Lystra som fick träna passivitet i skogen. Jag och Wilma hade med oss GPS:en och gick 500 meter bort för att träna bort skotträdsla.

Eftersom man aldrig vet hur mycket naturen påverkar hur mycket det hörs så valde jag att gå ganska långt bort för att sen kunna minska avståndet. Det hördes inte så mycket på 500 meter så jag gick tillbaka 50 meter. Wilma hade inga problem att gå mot skottet utan snarare stretade som för att komma tillbaka till de andra. Vi stannade dock på 450 meter. Wilma var hela tiden uppmärksam på skotten, men visade inga tecken på stress. De sista skotten gjorde jag ett litet godissök i ett träd. Hon letade, men var vaksam. Efter att skotten var avklarade gjorde jag en kort dirigering. Wilma sprang ut, kollade mot skotthållet och kom sen tillbaka med leksaken. Alltså inte helt avslappnad men inte heller helt avtrubbad vilket hon brukar bli. Hon brukar sluta att arbeta helt.

När vi sen gick tillbaka så släppte jag henne och hon sprang före mig en bit mot de andra. Hon fick även bada på vägen (vilket visade sig vara ett misstag, då det var i ett lerigt illaluktande träsk). De sista 100 metrarna så skickade jag henne på en liten budföring till Peter. Då hade hon redan släppt tanken på skotten.

Vi kommer att fortsätta att befinna oss på 450-500 meter tills hon helt kan slappna av och arbeta. Först då kommer jag att flytta närmre. Det vore så fantastiskt om vi kunde få Wilma att åtminstone acceptera att det pangas, även om hon aldrig kommer att älska det. Dels för hennes skull att hon inte behöver må så dåligt, dels för att man kanske kan göra lite fler saker, som viltspår och bruks. Men det är en lååång väg dit.

Vilja skötte sig jättebra, hon är så duktig och helt upptagen av sin husse, fast det tidigare är Helena som har tränat henne. Systrarna Bus är helt oberörda av skott, vilket för min del känns otroligt skönt. På Flatfestivalen gick jag i skogen med Miso där det på vissa ställen pangades riktigt högt, men hon visar inga tecken alls på att vara berörd. Snarare är det så att systrarna redan har fått förväntan på att något roligt händer då mamma Vilja går bort med husse och det pangas. Och då har de ändå aldrig fått göra något alls, förutom att vara fastbundna vid något träd och vänta. Tänk vad mycket som finns genetiskt.

Idag träffade vi Susanne och Pebbles för att lägga personspår. Det tar tid att lägga spår til fem hundar, även om Pebbles och valparna fick korta spår. Misos spår blev lite kort och konstigt eftersom jag efter ca 40 meter upptäckte att det dök upp en stig och jag inte ville lägga leksaken efter stigen. Sen var det bara kanske 40 meter till nästa stig som skulle korsa mitt spår så jag valde att gå upp på en liten höjd och där tog spåret slut. Till en början så spårade hon inte alls utan yrade runt en stund. Sen kom hon på spåret och hittade den första leksaken. Efter att hon tagit den så började hon jobba bättre med näsan och jag kunde se att hon faktiskt spårade. Sen är det ju lite saker som kan verka skumma som måste kollas in på vägen, men hon spårar i alla fall. Det är bara bra att de tar det lungt och metodiskt tror jag för sen kommer farten och trycket på linan att öka vartefter.

Wilma är ju ett bra exempel på det. Idag fick hon ett ganska kort spår, kanske 450 meter. För om vädret tillåter i morgon så har jag tänkt att prova att lägga ett riktigt långt spår, för att se hur mycket hon orkar med. Wilma plockade i alla fall alla apportpinnar idag och kom in med dem  .

Tack för sällskap Susanne och Helena. Suss, nästa gång vi träffas får du ha en liten agilitykurs med mig och Wilma :-)

Igår var det sista gången hos Eva i Rimbo. Vad man önskar att det hade varit några gånger till och lite närmre till Rimbo :-)

Eva hade ritat upp en mindmapp för stadga och alla eventuliteter - med ett skott, med flera skott, med andra hundar som jobbar, när man lämnar hunden, när den går fot etc etc. Det kan bli en riktigt stor mindmapspindel av saker som man behöver träna på.

Efter det lilla teoripasset så fick vi åter igen göra inkallningar och stadgeövningar med varandra som störning. Fisen är riktigt duktig och låter sig inte luras att flytta sig. Det var t o m svårt att ge henne frikommando för att hämta leksak, det kan ju vara ett trick från matte (bäst att sitta kvar).

Jag tycker ju att Miso är lugn, nästan lite väl eftertänksam ibland. Men när viltet kom fram så såg man att det finns andra, mer fartiga sidor också. Eva kastade ut ett gäng tennisbollar i en liten "ö" någon meter från stranden. När vi gick fram för att ta detta sökområde fick Miso en jättelång nos. Hon hann registrera både korpen i trädet och duvan i en hink på hammockens tak. Efter det var tennisbollar TOTALT ointressanta. Jag försökte inte ens skicka henne på söket.

Sen fick alla hundar prova på duvan och korpen. Inga problem, sa Miso, jag vet precis var den är. Skönt att vet att det inte är något problem att ta vilt i alla fall. Nu kommer vi inte att prova mer med det förrän Miso kan hålla och lämna av bra. Vi ska dessutom träna en massa mer stadga och lägga på riktigt kraftiga störningar.

Sist men inte minst så fick alla hundar springa fria. Och så de sprang sen!

GLAD MIDSOMMAR!

Mindmapping är kanske inte vad man förknippar med hundträning. Eva presenterade det som ett bra kompliment i planeringen av träning. Genom att t ex göra en mindmap på markeringar så kan man få med alla eventualiteter som man behöver träna på, men som är lätt att glömma annars.

BÖRJA TIDIGT ATT TRÄNA SVÅRIGHETER

Det är lika bra att börja tidigt att exempelvis träna på att forcera hinder, olika terräng och doftområden. Givetvis fortfarande på en nivå där valpen kan lyckas. Igår fick vi först göra en dirigering där hunden skulle kliva över en planka för att komma till föremålet. Liksom tidigare kurstillfälle så var en vit plaststav uppställd som landmärke, på vägen fram till den passerade vi brädan, sa "pass på" kastade föremål vid staven, gick tillbaka och skickade hunden - över plankan - på en dirigering.

Vi gjorde en liknande sak med markeringar. Vi stod med hunden på andra sidan ett lågt hinder, Eva kastade föremålet nedför en liten slänt. Vi skickade hunden över hindret och nedför slänten. När alla hundar hade provat detta fick vi försöka igen. Denna gång kastades föremålet lite längre, förbi det område de tidigare hade varit i, därmed blev det ett doftområde som hunden var tvungen att ta sig förbi.

Jag har filmat men inte hunnit redigera.

KUNGENS LILLA KRÅKA

Igår fick valparna prova på att ta kråka. Lilla Sickan (jaktlabbe) som förra gången tyckte att attrapperna och anden var superläskiga, hade denna gång inga problem att gå fram till vare sig attrapperna eller kråkan. Jättekul att se. En som definitivt inte hade något problem att ta kråkan var Lystra, för hon bokstavligen snodde fågeln ur hinken efter att vi var klara med den övningen, och tog ett litet ärevarv.

Miso var inte lika överförtjust i kråkan som i anden, men tog den i munnen utan problem och kom till mig med den. Vi fick även prova att promenera förbi fågeln, om hon inte sög tag i den i förbifarten så skulle jag bara gå vidare och hon fick skylla sig själv. Hon tog den varje gång, men så fort hon tappade den så gick vi vidare, inget lockande och pockande. Tar de den inte på en gång så är det långnäsa.

Det blev även lite diskussioner om klickertänk kontra gamla skolan. Som nybörjare inom jaktträning så är det lätt att suga i sig av vad alla säger utan större eftertanke. Men min magkänsla brukar ändå säga mig vad jag ska göra, även om jag inte har löst hur ännu. Jag tror att jag kan lyssna på vad jag behöver träna på, men sen försöka hitta mitt sätt att göra det utifrån det jag tror på.

Någon som har bra tips på böcker om jaktträning, med övningar?

DEL 1, HANTERING

DEL 2, BUREN: BYTESINTRESSE OCH PROBLEMLÖSNING

DEL 3, BYTESINTRESSE: KONTAKT OIDENTIFIERAT FÖREMÅL, MOTSTÅND

DEL 4, BYTESINTRESSE: MINNE, BEHÅLLANDE

Idag har vi varit på FART-test i Flen, hos Sörmlands Hundskola – Karina Sellén & Håkan Johanzon. Tre av Vilja-valparna var med, Miso, Lystra och Röja.

Ett FART-test är vad man kan säga fågelhundens motsvarighet till MH-test. Hundarna får lösa uppgifter för att se vad de har för genetiska förutsättningar. Det finns två test, ett för valpar upp till 6 månader och ett som är för hundar över ett år.

Först gick Karina och Håkan igenom varför de började göra testen, vad de vill uppnå, testets delar och hur de utvärderar det. Efter att varje hund hade gjort alla delar gick vi tillbaka till deras lilla hus och så gick de igenom varje del och vad man ska tänka på inför framtida träning.

Testets olika delar bedömdes enligt en intesitetsskala från 1-10, där 1 är låg intensitet och 10 hög. Liksom i MH:t läggs inga värderingar utan är bara ett underlag för att man ska veta vad man har för hund och vad man ska tänka på när man tränar.

Jag har filmat, men inte hunnit redigera, så det får bli en liten cliff hanger om ni vill se hur ett fart-test går till irl :-)

TESTETS DELAR OCH MISOS REAKTIONER:

TILLGÄNLIGHET:

Kontakt

Följsamhet - neutral testledare

Följsamhet - inbjudande testledare

Hantering

Social aggression vid kontakt och hantering

Karina gick iväg med Miso och vi andra stod kvar. Miso dröjde lite och undrade varför vi stod kvar, men följde sen med utan att protestera. När Karina inbjöd till kontakt så svarade Miso, inte överväldigande men intresserat och vänligt. Hon kunde vara lugn fast Karina lockade lite och satte lite dominant press och hon lät sig väl hanteras utan någon reaktion på att bli klämd på och att visa tänderna.

HAGEN:

Promblemlösning, koncentration och rationalitet – upptäckt av ingång.

Miljöpåverkan

Byteshantering/gripandefunktion

Bytesintresse/behållandefunktion

I skogen stod en osymetrisk hage av galler, med diameter ca 1,5-2 meter. Den hade en stor ingång på framsidan, en liten ingång och ett nät på baksidan. Vi stod en bit bort, Håkan gick fram och lattjade lite med en dummy som han sen kastade in i hagen. Först är alla ingångar öppna och vartefter hunden har tagit sig in genom dem så stängs de så att valmöjligheterna minskar.

Miso såg när Håkan slängde första dummyn, men tog sen god tid på sig att gå fram till hagen. Hon var först tvungen att kolla av omgivningarna lite. När hon sen sprang fram till hagen sprang hon utan tvekan in genom den främre ingången och kom ut igen med dummyn. Eftersom jag såg att hon gärna behöll dummyn för sig själv vände jag och gick bort så att hon följde efter.

Efter det stängdes den främre luckan. Håkan gick fram och slängde med en ny dummy som även den slängdes in i hagen. Denna gång hade Miso mer dragning fram till hagen. Det tog inte lång tid innan hon hittade den lilla ingången och kom även denna gång ut med dummyn. Sen stängdes även den lilla luckan och då var bara nätet och krypet kvar.

Eftersom hon tidigare hade nosat lite på nätet så tänkte jag att hon faktiskt skulle kunna hitta det igen. Håkan kastade in en till dummy, men detta blev för svårt för Miso. Efter ett tags snurrande runt om i terrängen så lockade Håkan på Miso och visade på nätluckan (som var meningen att hunden skulle krypa under). Miso var fortfarande lite tveksam till att tränga sig förbi gallret och fick hjälpas både in och ut. Sammantaget kan man säga att hon arbetade väldigt metodiskt och lungt och har bra bytesintresse och byteshantering. Dock lite väl mycket ha-begär.

BLÄCKFISKEN

Upptäcktsförmåga/registrering av rörelse och ljud

Bytesintresse/efterföljande

Kontaktförmåga, oidentifierat byte

Gripandefunktion

Bärandefunktion

Byteshantering under bärande

Minnesfunktion

Efterföljandefunktion

Behållandefunktion vid bytesmotstånd

Byteshantering efter bytesmotstånd

Här stod vi efter en grusväg. En bläckfisk (kropp med bollar i sig och trasor som hängde) låg en bit upp på vägen fastsatt i en lina som löpte ner till Håkan som stod längre ner. Miso och jag stod en bit ner med Karina och väntade på att Håkan skulle dra in linan och bläckfisken. Miso reagerade redan på linan och sen på bläckfisken som drog förbi. När jag sen släppte henne så sprang hon med viss tvekan fram till den, med raggen rest. Hon undersökte bläckfisken och tog sen ett fast tag och sprang mot oss och förbi, men kom till sist till mig med den.

Andra gången bläckfisken drogs förbi så var tvekan mindre men hon gjorde ändå en lite lov innan hon greppade den. När Håkan sen höll emot så tappade hon den och glömde bort den för en liten stund, nosade lite, kom på att hon glömt något och sen var det ingen tvekan om att den skulle hon ha.

GROPEN

Uppletande

Byteshantering

Miljöpåverkan

Behållandefunktion mot föraren

En hink var nergrävd och över den låg granris. Jag och Miso fick stå en bit bort. Håkan tog en lite dummy, lockade med den och kastade sen iväg den. Miso var uppmärksam, hämtade den och kom till mig (men ville igentligen gärna ha dummyn för sig själv). Andra gången lockade Håkan med dummyn, gick bort och gömde den i hinken under granriset. Detta för att testa minnet. Miso sprang ut och direkt ner i hinken och tillbaka. Tredje gången upprepade Håkan samma sak men lade aldrig ut något i hinken - detta för att testa uthållighet även om det inte ligger något där ute. Miso sprang även denna gång direkt ut, hölls sig kvar där ute en stund, kom tillbaka till mig och sprang sen ut igen för att undersöka om det verkligen inte fanns något. Som avslutning kastade Håkan ut en dummy bara för att hon skulle få något att hämta. Men då hade Miso fullt upp med att hitta ett bra ställe att bajsa på (och sen naturligvis få sig ett smakprov). Även här kan man säga att hon hade god bytesintresse, men väl mycket ha-begär.

LJUD

Kampskall

Pip eller gnäll

Miso var helt tyst rakt igenom hela FART-testet.

STRESSHANTERING

Stressnivå under passivitet

Stressnivå under aktivitet

Miso kunde varva ner både under passivitet och aktivitet. Vi fick mycket bra lovord för trevlig mentalitet, stabilitet och bra nerver. Åh! vad jag är glad över att ha en så trevlig och cool hund! Över lag fick vi väldigt trevliga omdömen. Det vi ska träna extra på är avlämningar och ha-begäret. Sen sa Håkan att eftersom Miso är lite beroende på att ha en rörelse för att aktiveras så ska vi gå varsamt fram. Göra rörelser för att göra apporteringsövningarna tydligare och försvåra långsamt och gradvis.

Och även om Miso är väldigt lugn och stabil så ska vi ha situationsbunden stress i åtanke. Många hundar har fått sån förvänta på att nu ska det hända något roligt när man tar fram t ex en dummy, så de är stressade i såna situationer även om de annars är hur lugna som helst.

Alla systrarna var både väldigt lika och olika varandra. Det var roligt att se dem alla tre. Det hade ju varit roligt att se även de kullsyskon som är med i morgon. Jag hoppas ni filmar och lägger ut :-) Generellt så verkar det vara en väldigt fin kull och vi fick mycket beröm.

Det värsta med så fina omdömen som Miso fick är att nu är det upp till matte! ;-)